SKARPT

När jag gick i gymnasiet blev jag ofta inkallad för att prata med lärarna. Inte för att jag otrevlig eller stökig, heller inte för att jag underpresterade eller hade svårt för att ta mig igenom kursplanen. Anledningen till att de så ofta ville prata med mig var för att de blev så frustrerade av att jag låg på en så pass hög nivå att jag skulle kunna gå ut med toppbetyg. Problemet var bara att jag sällan närvarade på lektionerna, eller inte vistades på skolan överhuvudtaget, men när det var dags för prov och jag tog mig tiden till att dyka upp fick jag för det mesta väldigt höga poäng. Jag samtalade även mer än gärna med lärarna när det kom till filosofisk litteratur, författare, livsåskådning och även samhällsfrågor och politik och var väldigt allmänbildad, men de kunde inte ge mig bra betyg hur mycket de än tyckte om mig och hur smart de än tyckte att jag var – jag hade helt enkelt för hög frånvaro och på den tiden var man tvungen att både prestera bra och vara närvarande på lektionerna. Jag kan inte säga hur det ser ut idag, men på min tid var det ett måste för att ens kunna få betyg.

Läs hela krönikan här